Förberedelser

Veckorna går i en rasande fart och hur jag än vrider och vänder på saker så närmar sig förlossningen. Hur jag än gör så stannar inte tiden upp. Jag vet med säkerhet att jag har en enormt tuff tid framför mig. Och det är nu det börjar.

Jag försöker förbereda mig på att bli mamma igen. Förbereda mig på att bli mamma till en ny krabat. Förbereda mig på att det inte är Wilmer jag ska föda på nytt. Jag är så glad att jag får hjälp med mina tankar, att jag slipper samla dem inuti mitt huvud. Det är en otrolig lättnad.

Mina minnen av gossen är många fastän han levde så kort tid. Och ett av dessa minnen är just i detta stadiet då han låg inne i min mage i vecka 29. Då hade jag en stark känsla av att det var just en pojke där inne och jag vill nog säga att den känslan även infinner sig den här gången. Den här lilla människan vill dock inte att vi ska veta om det är en pojke eller flicka – 2 ultraljud är gjorda och benen har h*n knipit ihop båda gångerna. Och kanske det är just meningen – att vi ska få det som en överraskning. En överraskning jag helst av allt vill slippa eftersom jag inte vet hur jag kommer att reagera.

Helt plötsligt känner jag mig väldigt gravid. Poff bara! Känner mig stor som ett hus (och är rätt säker på att jag ser ut så också). Bebben i magen är en vilde och jag upplever att den är mer livlig än både Wincent och Wilmer var. Kanske är det bara något jag inbillar mig för att få känslan av att detta är ett helt nytt barn. Jag vet inte.

Jag längtar till jul. I år ska jag och storgossen dekorera egna julgranskulor. Var och en av oss ska få en egen julgranskula med vårt namn på. Och en kula ska givetvis får lillebror Wilmers namn på  . Den ska vi dekorera med stor kärlek och omsorg.

 

Vid datorn: Cia

 

 

Tiden går

Jag kommer mig inte för att skriva här så ofta längre. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att det jag känner är svårt att sättas ihop till meningar,att allt är så svårt att formulera? Jag vill nämligen inte bli missuppfattad i det jag skriver – då låter jag hellre bli.

Tiden går och veckorna flyger fram i rask takt. Varje dag, varje minut är fortfarande en bearbetning. Jag antar att hela min framtid kommer att vara så. En enda lång bearbetning. Imorgon går graviditeten in i vecka 27. Jag mår prima i det stora hela rent kroppsligt. Det är i  mitt huvud allt sitter. All oro och vetskapen om att det kan gå åt helvete även denna gång. Det är något som inte syns utanpå och det är heller ingenting jag ska behöva överdriva för att folk ska förstå.

Besöket hos barnmorskan i veckan gick hyfsat bra. Bebben i magen verkar må bra. Både jag och G hade hoppats på att få en möjlighet till ett till Ultraljud. För att få se bebben än en gång, att få se att allt ser lika bra ut som det gjorde på Rul. På något sätt hade vi trott att jag skulle få göra hur många ultraljud som helst pga oron. Icke sa nicke tycker landstinget. Det finns inte skäl nog att göra det fick jag veta.

Besvikelsen är stor, jättestor. Åter igen har jag lärt mig att inte få för mig saker. Speciellt när det gäller landstinget.

Vid datorn: Cia

och så bara dog han…

Minst en miljard gånger har jag nog tänkt dessa rader ”och så bara dog han...”

Jag tog mig en titt på bloggstatistiken som visar vilka som besöker vår blogg.
Bl.a. tittade ni besökare på rätt mycket i augusti 2008. http://gorancecilia.wordpress.com/2008/08/10/breaking-news/ ett annat var http://gorancecilia.wordpress.com/2008/09/11/motet-pa-akuten/ eller http://gorancecilia.wordpress.com/2008/08/08/pa-bb/

Exakt varje sekund kommer jag ihåg från dagen då allt hände. Det skulle kunna bli en bok på 1200 sidor från dagen den 8 augusti till dags datum. Titeln på boken skulle bli: Och så bara dog han…

Idag känner jag inte igen den Göran jag var då. Idag är jag Göran med stort fokus på mina drömmar. Den drömmen uttalas foto, video och fotojournalistik.

Jag har alltid filmat, jag minns min mammas super 16 kamera som jag filmade med, VHS-kameran där man hade en stor tung bandspelare på axeln och en sladd till en kamera på axeln. I ca: trettio år har sysslat med film på ett eller annat sätt. Firman skall komma att heta wilmermedia och namnet vet ni redan bakgrunden till.

Som ni alla kanske vet väntar vi  barn i slutet på januari 2010 och nedan en bild på Wincent som rätt ofta tar en tidning vid namn mama, gravid och bläddrar och kikar på magar.

Lilla älskling

För ett år sedan levde vår älskade gosse och låg förmodligen i mina armar och myste. Ingenting visste vi om att det var vår sista morgon med honom, ingenting anade vi. I dag för ett år sedan hamnade vi i helvetet på jorden. Att beskriva känslan är omöjlig. Det går inte att sätta ord på den känslan. Jag minns dagen som igår, och så många gånger har jag spelat upp dagen om och om igen i mitt huvud.

Att vara gravid idag på väg in i vecka 19 är allt annat än lätt efter att ha förlorat gossen. Fortfarande kan jag ifrågasätta mig själv om det verkligen är rätt att skaffa flera barn? Det barn som är borta kommer aldrig tillbaks och hur vi än gör så kommer det alltid fattas ett barn. Jag tacklas med tanken att jag ska leva mitt liva med den känslan.  För jag har ju inget val.  Rädslan är störst. Rädslan för att samma sak ska hända igen.

Den här dagen är inte min dag. För hur jag än försöker så finns bara han i mina tankar och vetskapen om att jag hade honom levandes hos mig fram tills på eftermiddagen gör så enormt ont.

Saknaden efter dig lilla älskling är så stor, så stor. Vi älskar dig Lilleman och du finns inom oss för alltid.  Puss & Kram

Vid datorn: Cia

Kronprinsessan Victoria i Kiruna

I samband med Sametingets högtidliga öppnande i Kiruna stadshus fanns digniteter på plats.
I egenskap av fotograf var jag på plats för att fotografera och arkivera händelsen.
På plats i stadshuset fanns bland andra HKH Kronprinsessan Victoria, jordbruksminister Eskil Erlandsson och Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, landshövdningen P-O Eriksson som satt sida vid sida i Stadshuset.
När jag tagit några bilder länkade jag upp några bilder till tidningen via Telia homerun (HSDPA/3G)
Vill man anlita mig besöker man webbplatsen
Vid datorn: Göran

Gravsten på plats

Vi har idag haft vår egen gravsättning av vår sten från norge.
Stenen härstammar från Signaldalen där det finns starka släktband så det var naturligt att stenen skulle komma från denna vackra plats.

Vi fick stenen precis som vi ville ha det och vi fick ha vår egen stund bara vi med att sätta stenen där Wilmer är begravd. Stenen är vackrare på plats än denna bild kan beskriva.

Wilmer 1 år idag

Ett år har gått.

Att det gått ett år är stundvis svårt att förstå. Det värsta året i mitt liv kan man kortfatta det som. Men det har varit så mycket mer än så. Inga ord kan beskrivad den panik och förlamning jag känt, den ilska och förtvivlan jag upplevt. Eller det stora svarta hålet jag hamnade i, utan någon tro på en framtid eller ett fortsatt liv. Jag ville bara dö.

Jag var inställd på att vara mammaledig en bra stund när gossen anlände, precis som alla andra nyblivna mammor.  I stället blev jag sjukskriven i några veckor. Sen beslöt jag mig för att börja jobba. Det var det enda rätta kände jag. Det var allt annat än lätt att behöva möta folks blickar. Att känna sig så utsatt som man i själva verket var. Känslan av att jag inte var den jag var innan var stor. Det kändes som att befann mig i mitt skal bestående av min kropp. Insidan var inte längre jag. Jag tänkte ofta…Om ni bara visste hur jävligt allt känns, om ni bara vore i mina skor just nu…

Jag kan inte säga exakt hur länge jag befann mig i det stora svarta hålet.  Med hjälp av min älskade gosse och mannen i mitt liv så drogs jag sakta upp därifrån. Utan att ens märka det antar jag. Vardagen infann sig åter igen och månaderna  har gått.

I dag lever vi i stort sett som vi gjorde tidigare fast med ny syn på livet och många fina minnen av lillebror. Sorgen bär vi med oss livet ut och den blir vi aldrig av med. Det är en del av oss nu.

Vi är mer sammansvetsade än någonsin. Det är vi tre mot världen! Och kanske blir vi fyra i slutet på Januari (om kotten i min mage fortsätta att växa och utveckla sig).  Vi tar en dag i taget.

Grattis på 1-års dagen vår älskade lillgosse!  VI ÄLSKAR DIG

Vid datorn: Cia

Grattis älskade son – ett år idag.

Kära Wilmer

Idag är det 365 dagar sedan jag och mamma åkte med bil en morgon till BB i Gällivare.

Mammas mage var stor och mamma var redo att föda.
Jag minns den där fredagsmorgonen den 8 augusti 2008 som det vore igår.
Jag minns bilfärden och min och Cias samtal i bilen.
Jag minns ankomsten till BB och allt som hände denna morgon.
Det var underbart, snart skulle jag bli tvåbarnsfar och snart skulle jag få hålla i dig, det visste jag.

Att det skulle bli en kille, det var mamma säker på, jag trodde på en tjej.
När du kom ut så tittade jag om det var en kille eller tjej för mamma hon frågade ”vad blev det vad blev det?”

Jag grät av lycka och lyckoruset rusade i mitt huvud. Du var så vacker, så skör, så lik din storebror Wincent.
En miljon tankar flög runt i mitt huvud hur du skulle få träffa Wincent, komma hem och få bo i vårt hem.
Du hann vara med oss i tre veckor, du hann vara med oss och leva ett liv i en underbar familj.
Det var tre underbara veckor vi aldrig kommer att glömma.

Din storebror Wincent frågar ofta om dig.
Han frågar var du är, att han saknar dig och att han vill ha en lillebror.
Wincent förstår så mycket fast han bara är 3.5 år.
Ibland tittar han upp på den ljusblåa sommarhimmelen och säger: ”Där är lillebror”
Så vackert,  så skört,  så ärligt.

Grattis på födelsedagen Wilmer.
Vi älskar dig.

Snart födelsedag

Här sitter jag och Wincent i Piteå och har semester i denna underbara sommarvärme
Med bad och sol lever vi ett sommarliv som sig bör.

Snart är det även födelsedag nu på lördag 8/8.
Men det är inte min födelsedag som vi skall fira, det tog slut i och med Wilmers död.
Istället är det Wilmer vi skall gratta på lördag så gratulationer skickas hit eller till Facebook.

Sidan till Facebook: http://www.facebook.com/group.php?gid=110461987654
Man måste vara medlem och det tar 60 sekunder att registrera sig.

Vid datorn: Göran.

Fotograf Göran Landström

Hej och glad sommar på er alla.

Trodde ni att vi gått under jorden? nej men vi har haft mycket med allt kan man säga.
Jag med starta eget projektet där min idé är att syssla med video och med stillbild.
Jag hade mitt första inofficiella uppdrag i helgen med ett bröllop där jag fotograferade ett brudpar.

Det var oerhört kul att fota och i kyrkan där vigseln var fotade jag paret från alla vinklar och vrår, trots att jag gick omkring sa prästen efteråt att jag varken syntes eller hördes.

Det är ett bra betyg eftersom tystnad och diskretion är ett absolut krav.

Så bröllop, dop, begravningar och dyligt kanske blir min grej? men också reklam, nyheter och dokumentation är något jag också gillar.
På min webbplats http://www.wilmermedia.se finns i nuläget inte så mycket information men snart kommer bilder och mer information.
Kontakta mig gärna.

Vi har skrivit många inlägg, de sparas men har inte publiceras och det beror på att det inte känts rätt att låta alla läsa.
Det har nu gått en tid sedan Wilmers död och livet börjar kännas rätt ok igen.
Men kom ihåg att det krävs inte mycket för att trigga igång den stora saknaden.
Kom också ihåg detta: Ni får prata om Wilmer, om döden och om saknaden. Det är det vi vill höra:
Prat om väder och vind är inte särskilt intressanta ämnen.

Snart är det dags för altanbygge och gjutning i piteåtrakten igen och det skall bli skönt att komma bort lite och insupa lite havsdoft.
Nu vet jag förresten varför jag varje morgon är tokförkyld, det är  gruvdammet som lägger sig som en tung klump i näsan.
Kallt, kargt Kirunaklimat lirar inte bra med min näsa.

I piteå finns det dofter, det doftar hägg, sommar, havets dofter.
Varför bor man egentligen i Kiruna?
Det finns många positiva saker men ändock.

Vatten och skärgården är står sig ändå en klass högre.

Vid Datorn: Göran

Tredje maj 2009

 

 

Livet är bra härligt.

Vad spelar allt annat för roll när man har en son som gör livet värt att leva?
En stor klyscha för er som ser livet som normalt där inget händer?
Inte ens gammelfarmor är sjuk? alla lever, alla mår bra.

Nåja, alla har väl någongång varit med om något tråkigt eller?

Idag har vi varit och grillat med ”farmor” och ”farfar”
(min moster och hennes man)
De är ställföreträdande efter min mor som dog kort efter Wincents födelse.
De älskar honom som sin egen sonson.

Jag får den känslan att dom bara träffar Wincent som sitt ”barnbarn”?

Jag är denna helg ensam med Wincent och det är verkligen vi grabbar.
Det finns många inlägg där jag skriver hur viktigt det är att man tar sig tid för ens barn, ens eget barn är något unikt så klart och banden är starka, enormt ofattbart starkt.
Wincent är idag 3 år och mogen för sin ålder, han gör saker, säger saker som förvånar en.

Att vara med Wincent är den största lyckan som finns, att se hur han tyr sig mot mig  gör mig hel, när han sitter i soffan och ropar  ”pappaaaa kom och myyys med mig” blir jag full av lyckorus och hel som människa.

Mellan varven blir jag påmind om Wilmer, att vi faktiskt hade en liten och som skulle ha varit 8 månader snart.   

Ni som läser vår blogg kanske skummar igenom detta inlägg på sju sekunder, klickar er vidare på familjeliv och på barnsängar och senare på svenskfast.se  eftersom ni bor trångt.
Så tänkte vi, vi gjorde exakt som ni och det är så det är.
Det finns en stor tomhet, en stor saknad som alltid kommer att bestå så länge jag lever.

Normalt ligger jag och sover men denna natt är jag vaken. Jag har tittat lite på en film, defiance med daniel craig i huvudrollen.
En rätt bra film som handlar om andra världskriget och bridager i kampen mot tyskarna.
En film som också handlar om saknad, sorg där tyskarna mördat mamma, pappa, dottern…

En känsla jag så väl känner till, att ha förlorat någon, en nära anhörig

Vem är DU som läser?

En återkommande läsare? en som är nyfiken och vill veta allt om alla? en tillfällig surfare som klickade på ”random blog”?

Varför det ibland dröjer innan det kommer nya inlägg är nog för att jag inte vill skriva om pasta, eller om nu är det helg eller nu är jag trött eller att jag är så bakis.
Sådana intetsägande inlägg kan man hålla för sig själv.
Jag skriver om livet och om kärlek.
Vad vore VI utan livet och kärleken?

Känner ni till Blondinbella?
Det var en bloggare – journalist som skrev att varför skall man läsa om blondinbellas inlägg om att det var trångt i provhytten och att det minsann luktade illa
Denna bloggare hade fler läsare än blondinbella eftersom hon skrev om saker som berörde oss alla,  och som alla mer eller mindre är med om någongång i sitt liv.

Vid Datorn: Göran

Ett möte

Det finns så underbara människor där ute. Och idag mötte jag en av dem. 

En öppen och pratglad kvinna som jag aldrig träffat förut.  I samtalet med kvinnan kom vi in på ämnet barn och hon frågade mig hur många barn jag har. Än en gång fick jag panik.  För hur kan jag svara på frågan utan att vara tvungen att berätta vad som hänt? Att jag har två gossar men att den ena bara blev 3 veckor gammal.  

Den här gången kunde jag inte stå där och ljuga. För jag vill ju inget hellre än att berätta att jag faktiskt är en tvårbarnsmor. Så jag berättade det. Kanske mest för att hon var så öppen, att jag kände att jag kunde berätta för just henne. När jag berättat vad jag varit med om gick hon fram mot mig och ger mig en stor kram. En kram som värmde – en kram från en helt total främling. Tårarna rann ner för båda våra kinder.

Jag förundras av dessa människor än en gång. Dessa människor som inte ser något hinder i att visa medkänsla mot en människa de inte känner. 

Vid datorn: Cia

Wincent 3 år!

Hurra Hurra.

faksimil från www.annonsbladet.cc 

 

 

Grattis, idag är vår son tre år!
Det har varit full rulle från morgon till kväll.
På lördag är det dags för barnens kalas med godistårta och överraskningar till barnen.

Vår W, han har roligt han.
Han har ätit tårta och ätit fredagsmys med hans kusiner.
Bilder kommer på hela kalaset lite senare.

Vid datorn: Göran

Om artikeln.

 

Att förlora ett barn är i särklass det värsta man som förälder kan vara med om.
Tiden efter har varit jobbigt, som en bergochdalbana.
Ibland är man ok och ibland gråter man så att man inte kan se klart!

Att vi valde att medverka i artikeln i NSD var inget självklart val.
Detta kom upp redan i september förra året men först nu känner vi oss ”redo”

Vi båda (Göran & Cecilia) är öppna människor och har från dag ett vara mottagliga för att prata om det som hänt.
Vi är inte de första eller de sista om att förlora ett barn – kallas även SIDS  läs mer… 
Om det är någon som varit med om samma sak så får ni gärna höra av er.
Vi kan berätta, informera eller bara vara ett stöd för er.

Att det skulle komma att kallas SIDS är för att ingenting hittades, inget som kan påvisa att Wilmers död berodde på något främmande i hans kropp.

Vi är medvetna om att en publicering kan få oanade konsekvenser, både negativt och positivt.
Vi vill understryka och poängtera att syftet med bloggen är och har varit ett kommunikationsforum till släkt och vänner att på ett enkelt sätt vara uppdaterade om oss och vårt liv. Det har även varit ett sätt för  oss att ventilera och bearbeta det som hänt. 

Bloggen har varit ett sätt att minnas, minnas alla känslor som vi hade då.
Känslor går inte att fabricera i efterhand och någon gång kanske vi känner oss redo att läsa bloggen igen.

Vid datorn: Göran & Cecilia.

Tre av sex stafett-läkare har slutat. Tryggheten?

En av de som slutade var överläkaren som var med på akuten den 28 augusti.
Otroligt synd och otroligt trångsynt av de styrande i landstinget.
Detta innebär att Kiruna inte har den spjutspetskompetens längre.
Vilka läkare vi har idag på barnmottagningen i Kiruna vet jag inte men knappast denna kompetens.
Kanske är det en nyexaminerad läkare? AT-läkare? vem vet.
Det jag vet med säkerhet är att det inte är en läkare som har erfarenhet av barn!
Jag känner mig otrygg, mycket otrygg.

http://www.nsd.se/nyheter/kiruna/artikel.aspx?ArticleId=4484158

 

Tryggheten för barnen?

P.g.a. branden i slutet av januari 2009 av lomboloskolan kommer vårt dagis att stängas.
Vi hade ett möte på kottens dagis för någon dag sedan där man pratade om detta.
Där pratade skolchefen om trygghet för barnen att det är mycket viktigt. Det han glömde att berätta var att det var bara barnen som går i åk 1,2.
Våra barn som är mellan 1-5 år, de barnen hade glömts bort helt i de alternativ de hade. Det innebär barnen som NU först fått en trygghet skall splittras och hamna på helt olika dagis i olika delar av staden.
Dessutom skall vi SÖKA på nytt ett nytt dagis. Det verkade inte finnas en enda tanke på att de små barn också behöver en trygghet.
Ta Wincent, först nu efter två år är han trygg men bara med de fröknar som varit där sedan start för två år sedan.
När vi kommer på dagis på morgonen och är det en vikarie är det TVÄRSTOPP!!!!!

Han vill hem hem hem…
Efter skrik, gråt och efter många om och men går det att lämna honom.
Men är det hans vanliga fröknar då hinner man knappt få av han kläderna och han springer in och leker.
Han har inte ens tid att säga hejdå till oss!
(tack för att ni finns…)

Och så pratar man om trygghet för barnen?

Nu är det inte klart eftersom vi kraftigt påtalade om att vår grupp skall hållas ihop och därmed punkt!
Det finns inga andra alternativ.
Ett nytt möte är på gång.

Kan man protestera? ja visst.
Maila till förvaltningens kvalitetsutvecklare på Kiruna Kommun.
Mailadressen finns på deras webbplats.

Vid datorn: Göran

I björkarnas stad

Det är svårt, svårt att skriva om händelser som hänt.
Jag tänker närmast på den okänslighet en del personer har.
Säger saker utan att tänka på konsekvenserna.

Jag skulle kunna skriva mycket men integriteten är viktigare många gånger.

För att bryta denna ”negativitism” så är jag i detta nu i Umeå och har träffat en grupp individer som har eller är på väg att starta eget.
En oerhört inspirerande grupp som kan komma att fungera som ett nätverk i framtiden.

Jag har länge haft en idé om att starta eget och nu ser det ut att bli verklighet av detta. Det jag kommer att syssla med är främst Kultur & media med sidoinriktning på Data/IT och den industriella sektorn.
Efter denna träff i Umeå är min inspiration sky hög och jag är oerhört taggad. De som höll i seminariet var bl.a. personer som varit näringslivschef som har lång erfarenhet av egna företag.

I normala fall brukar i alla jag bli trött, ni vet, sitta och lyssna i timtal men här var jag superalert och ställde tusen frågor och diskuterade i grupp.
Återigen, oerhört upplyftande inspirerande.

Jag har tidigare bott i Umeå och när jag kom med tåget var det rätt lätt att komma in i stadens rytm igen.
Jag brukade kalla Umeå som lilla Stockholm när jag studerade här.  Umeå har storstadens utbud med småstadens charm och gemytlighet.
Här finns också en stark servicekänsla och en professionalism och vänlighet. Som det sig bör i en småstad som Umeå.
Småstad? det bor ju trots allt 110 000 personer i Umeå så tolka mina ord som ni vill om småstad eller inte.

Godnatt.

 

Vid datorn: Blivande företagaren Göran

En nystart

Här hemma är allt ett enda flyttkaos. På fredag flyttar vi till en större lägenhet på gården bredvid. Det blir vår nystart.

Att flytta för oss innebär inte bara en större lägenhet, det innebär även att lämna det hem vi gav Wilmer. Jag känner glädje för den nystart vi får men även en sorgsenhet över att vi inte längre kommer att bo kvar i det som var hans hem. Det finns många  minnen här - både bra och dåliga. De bra minnena handlar om den första tiden med gossen, alla mysiga stunder tillsammans och känslan av hans närvaro och närhet som fyllde hela vårt hem. De dåliga minnena handlar om den dagen då allt hände. Hela händelseförloppet spelar jag upp om och om i mitt huvud, det sitter inpräntat. Det ska bli skönt att flytta och  få möjligheten att lämna allt bakom mig. Om det går.

Vid datorn: Cia

Grattis – visst blev det en pojke?

Gårdagen.

Jag hämtade W från dagis strax efter mellis. På väg hem handlade vi på Ica. Vid det här laget så tror man att de flesta man känner vet vad som hänt med vår bebis, men så är inte fallet. Grattis! – visst blev det en pojke? sa hon till mig mitt i kassakön. Och vad svarar man då? Jag kan inte ljuga (hur gärna jag än skulle vilja det), jag måste säga som det är och det känns elakt.

Jag besökte graven på kvällen. Det var inte så mycket snö att skotta den här gången. Jag tände lyktorna, skakade bort all snö på nallarna och gjorde det fint. Tårarna forsade ner för mina kinder och jag förklarade högt min kärlek till min lilla gosse. Jag hoppas han hörde mig.

Vid datorn: Cia

Snart 3 år

I april blir storgossen 3 år. Tiden har gått så fort och jag förundras ibland av hur stor han är. Han förvånar mig varje dag med nya meningar – meningar som känns främmande i en så liten mun.

Han är viljestark, tusen gånger värre än jag trott. Han är envis och det är inte så konstigt egentligen. Har man en pappa som är envis och en mamma som är  snäppet envisare så kan man ju inte annat än bli rätt så envis eller hur?

I natt har vi fått sova ordentligt. En gammal barndomsvän sa till mig att hon kallade det ”helvetesuka” under den perioden man försöker få barnen att sova i sin egen säng. Hon har själv en son och mindes så väl hur det var. Och det var mycket riktigt så det har varit för oss. Men nu har det som sagt vänt verkar det som och än en gång visar det sig att saker och ting fungerar om båda föräldrarna är eniga, bestämda och målinriktade. Wincent har annars en tendes att vira pappa runt lillfingret. Han är pappas kille som oftast.

Efter allt som hänt så har jag en känsla av att jag blivit äldre och när jag ser mig i spegeln så känns det som att jag fått rynkor kring ögonen av alla tårar jag fällt.

 

PAPPAS KILLE

Vid datorn: Cia

Respekt

I natt blev jag arg på min son. Nu är det andra natten han krånglar och vill inte sova. Han totalvägrar. Det håller på hela natten och börjar vid läggdags. Han vet inte vad han vill. Han vaknar och vill ha nallen. Han får nallen men fortsätter gnälla ändå. Vi låter han gnälla och skrika lite för han skall inte få som han vill. Är det inte nallen eller dockan så är det lampan eller täcket som det är fel på.  Och så håller på det på. Han kan kliva upp ur sängen och gå fram till dörren, försöka påkalla uppmärksamhet och slå med handflatan på dörren. Efter en stund går han tillbaks till sängen.

Anledningen är att vi vill bryta det mönster som började när Wilmer dog, han fick under en tid sova med oss i sängen första tiden, sedan sov han i sin säng i några timmar för att senare komma in till oss och det är det mönstret vi vill bryta. Han är ju snart 3 år och skall sova i sin säng  h e l a  natten och därmed punkt! Ingen av oss sover bra när vi ska trängas i samma säng.

Men det vägrar herr Wincent att göra så det han gör och har gjort är att han pissade i sängen, förvisso  s a  han att han var pissnödig men det var efter en fajt när han inte vill lägga sig ned och sova.
Då såg han en möjlighet att säga detta och när det nu inte hjälpte, ja då får jag väl pissa dårå!

Då blev jag arg som ett bi, la ned han i sängen på 1 millisekund, slet av han kallingarna som landade bland böckerna och lyfte han till badrummet till hans sittring!
Jag sa inte ett ord och mitt agerande sa nog allt! Efteråt somnade han – DIREKT! och sov sen till klockan 06:15.

Vad säger ni? Vad har ni gjort, Vad är era erfarenheter?  Skriv gärna och berätta. Och är det så att barnen inte har samma respekt för mammor som för pappor? – Kommentera.

_____________________________________________________

Jag såg denna artikel och tänkte på vad som hände oss.
Vi hade INTE kunnat rädda honom men artikeln är ändå så pass intressant att jag lägger upp den här.
Kan ni utföra HLR?

Vid datorn: Göran

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4272786.ab