Hemma

Vi är hemma igen då bebisen inte vill komma ut.
Gissa om vi saknat vår son! och han oss.

Ikväll skall vi bara mysa och äta gott (tacos)

Mums!

Läget oförändrat

Nej, den här bebisen vill inte komma ut som tycks trivas bra i mammas mage. Just i detta nu ligger Cia och tar CTG som är kanske gång nummer 14 i ordningen. Själv börjar jag bli less på att vänta och vänta och storebror leker bebislekar hemma hos mormor. Han väntar på oss  och så fort bebisen behagar komma ut ska jag åka och hämta honom.

Igår hade vi permission och det var skönt att få komma ut och andas kall luft och njuta av den soliga vinterdagen
Hoppas på idag!

Göran

Väntan…

Vi är fortfarande kvar i gällivare

BB, Maternity ward

Idag är det alltså BF (Beräknad förlossning) och inget, inte ett ljud, inget, nada!
Magen stor och bebisen där inne sparkar som bara den.
Jag tror att den vill ut och vi vill se den nya också.

Nu är vi less på att vänta.

Vi kommer att åka in på BB imorgon och vad som händer där vet ingen.
Det blir åtminstone det rutinmässiga, CTG m.m.
Kanske får vi åka hem eller så kanske kommer det en bild på Nll.se
Dock skall bilden tas av mig för de bilder som BB-personalen tar är helt enkelt inte, hrmm så bra.
Jag tog f.ö. bilden på Wilmer på BB med Svenska flaggan eftersom  H.M. Drottning Silvia hade namnsdag då.

Vi eller Cia får en hel del sms med frågan ”har det hänt något”, ”är det dags?”

Vi lovar att vi meddelar ankomsten på denna sajt så kika in här då och då.

Vid datorn: Göran

16 dagar kvar

Nu är det lite mer än två veckor kvar tills beräknad förlossning. Det skrämmer mig inte så mycket längre. Det är inte själva förlossningen jag är rädd för. Det är tiden efteråt.

Här hemma är allt förberett. BB-väskan står packad och babyskyddet ligger redo i bilen. Vaggan är bäddad och väntar på att  bli använd.

Jag har gått över tiden med båda gossarna. Den här gången vill jag verkligen inte det.

Jag känner mig piggare än på länge. Är det ett tecken på att bebben vill ut snart?

Vid datorn: Cia

Snart färdigbakad

Bebisen i magen är snart färdig – färdigbakad.

Det är 30 dagar kvar till beräknad förlossning. Det är ingen jättestor bebis där inne men det känns trångt som attan. Det är dessutom en bebis som gillar att hålla låda och sticka ut sina små armar och ben. Ingen skön känsla för mamma Cia.

Ibland får jag för mig att det är en ”jättebebis”, men så är nog inte fallet. Inte enligt den senaste vikt uppskattningen. Wincent vägde 3760 g och var 54 cm lång och Wilmer vägde 3415 och var 51 cm lång. Jag tippar på att denna krabat ligger någonstans mitt emellan.

Än en gång har jag suttit och planerat min föräldraredlighet på Försäkringskassans hemsida. Kommer jag att få vara mammaledig denna gång undrar jag?Jag vill så gärna det. Vill inget hellre än tillbringa den närmaste tiden hemma med mina barn. Blev ju så snuvad på det sist.

Tankarna på Wilmer är många. Han finns i mina tankar hela tiden och det brottas jag med hela tiden.

Rädslan för att bli mamma igen är stor. Förlossningen fasar jag däremot inte för. Det går som det går –  det finns inte mycket jag kan påverka. Det enda jag med all säkerhet vet är att smärtan aldrig kan mäta sig med smärtan då Wilmer dog. Ingenting i denna värld kan göra så ont.

Vid datorn: Cia

Julen

Nu är julen här och en jul full med glädje och hopp inför framtiden.
Den lille i magen sparkar på som bara den, ikväll av många kände jag extremt tydligt en fot?
Den tryckte synligt ut något på magen och jag var där och retade den lite genom att trycka tillbaka.

Imorgon firar vi en jul i ett härligt vinterlandskap, minus 18 och snö.
Inte lite heller för det har snöat i ett par dagar och det kommer visst mer hela tiden.

Snart är det 2010 och snart ja , då har vi en liten här i vårt hus.

God Jul

Vid datorn: Tomten

Klickbar bild

Förberedelser

Veckorna går i en rasande fart och hur jag än vrider och vänder på saker så närmar sig förlossningen. Hur jag än gör så stannar inte tiden upp. Jag vet med säkerhet att jag har en enormt tuff tid framför mig. Och det är nu det börjar.

Jag försöker förbereda mig på att bli mamma igen. Förbereda mig på att bli mamma till en ny krabat. Förbereda mig på att det inte är Wilmer jag ska föda på nytt. Jag är så glad att jag får hjälp med mina tankar, att jag slipper samla dem inuti mitt huvud. Det är en otrolig lättnad.

Mina minnen av gossen är många fastän han levde så kort tid. Och ett av dessa minnen är just i detta stadiet då han låg inne i min mage i vecka 29. Då hade jag en stark känsla av att det var just en pojke där inne och jag vill nog säga att den känslan även infinner sig den här gången. Den här lilla människan vill dock inte att vi ska veta om det är en pojke eller flicka – 2 ultraljud är gjorda och benen har h*n knipit ihop båda gångerna. Och kanske det är just meningen – att vi ska få det som en överraskning. En överraskning jag helst av allt vill slippa eftersom jag inte vet hur jag kommer att reagera.

Helt plötsligt känner jag mig väldigt gravid. Poff bara! Känner mig stor som ett hus (och är rätt säker på att jag ser ut så också). Bebben i magen är en vilde och jag upplever att den är mer livlig än både Wincent och Wilmer var. Kanske är det bara något jag inbillar mig för att få känslan av att detta är ett helt nytt barn. Jag vet inte.

Jag längtar till jul. I år ska jag och storgossen dekorera egna julgranskulor. Var och en av oss ska få en egen julgranskula med vårt namn på. Och en kula ska givetvis får lillebror Wilmers namn på  . Den ska vi dekorera med stor kärlek och omsorg.

 

Vid datorn: Cia

 

 

Tiden går

Jag kommer mig inte för att skriva här så ofta längre. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att det jag känner är svårt att sättas ihop till meningar,att allt är så svårt att formulera? Jag vill nämligen inte bli missuppfattad i det jag skriver – då låter jag hellre bli.

Tiden går och veckorna flyger fram i rask takt. Varje dag, varje minut är fortfarande en bearbetning. Jag antar att hela min framtid kommer att vara så. En enda lång bearbetning. Imorgon går graviditeten in i vecka 27. Jag mår prima i det stora hela rent kroppsligt. Det är i  mitt huvud allt sitter. All oro och vetskapen om att det kan gå åt helvete även denna gång. Det är något som inte syns utanpå och det är heller ingenting jag ska behöva överdriva för att folk ska förstå.

Besöket hos barnmorskan i veckan gick hyfsat bra. Bebben i magen verkar må bra. Både jag och G hade hoppats på att få en möjlighet till ett till Ultraljud. För att få se bebben än en gång, att få se att allt ser lika bra ut som det gjorde på Rul. På något sätt hade vi trott att jag skulle få göra hur många ultraljud som helst pga oron. Icke sa nicke tycker landstinget. Det finns inte skäl nog att göra det fick jag veta.

Besvikelsen är stor, jättestor. Åter igen har jag lärt mig att inte få för mig saker. Speciellt när det gäller landstinget.

Vid datorn: Cia

och så bara dog han…

Minst en miljard gånger har jag nog tänkt dessa rader ”och så bara dog han...”

Jag tog mig en titt på bloggstatistiken som visar vilka som besöker vår blogg.
Bl.a. tittade ni besökare på rätt mycket i augusti 2008. http://gorancecilia.wordpress.com/2008/08/10/breaking-news/ ett annat var http://gorancecilia.wordpress.com/2008/09/11/motet-pa-akuten/ eller http://gorancecilia.wordpress.com/2008/08/08/pa-bb/

Exakt varje sekund kommer jag ihåg från dagen då allt hände. Det skulle kunna bli en bok på 1200 sidor från dagen den 8 augusti till dags datum. Titeln på boken skulle bli: Och så bara dog han…

Idag känner jag inte igen den Göran jag var då. Idag är jag Göran med stort fokus på mina drömmar. Den drömmen uttalas foto, video och fotojournalistik.

Jag har alltid filmat, jag minns min mammas super 16 kamera som jag filmade med, VHS-kameran där man hade en stor tung bandspelare på axeln och en sladd till en kamera på axeln. I ca: trettio år har sysslat med film på ett eller annat sätt. Firman skall komma att heta wilmermedia och namnet vet ni redan bakgrunden till.

Som ni alla kanske vet väntar vi  barn i slutet på januari 2010 och nedan en bild på Wincent som rätt ofta tar en tidning vid namn mama, gravid och bläddrar och kikar på magar.

Lilla älskling

För ett år sedan levde vår älskade gosse och låg förmodligen i mina armar och myste. Ingenting visste vi om att det var vår sista morgon med honom, ingenting anade vi. I dag för ett år sedan hamnade vi i helvetet på jorden. Att beskriva känslan är omöjlig. Det går inte att sätta ord på den känslan. Jag minns dagen som igår, och så många gånger har jag spelat upp dagen om och om igen i mitt huvud.

Att vara gravid idag på väg in i vecka 19 är allt annat än lätt efter att ha förlorat gossen. Fortfarande kan jag ifrågasätta mig själv om det verkligen är rätt att skaffa flera barn? Det barn som är borta kommer aldrig tillbaks och hur vi än gör så kommer det alltid fattas ett barn. Jag tacklas med tanken att jag ska leva mitt liva med den känslan.  För jag har ju inget val.  Rädslan är störst. Rädslan för att samma sak ska hända igen.

Den här dagen är inte min dag. För hur jag än försöker så finns bara han i mina tankar och vetskapen om att jag hade honom levandes hos mig fram tills på eftermiddagen gör så enormt ont.

Saknaden efter dig lilla älskling är så stor, så stor. Vi älskar dig Lilleman och du finns inom oss för alltid.  Puss & Kram

Vid datorn: Cia

Kronprinsessan Victoria i Kiruna

I samband med Sametingets högtidliga öppnande i Kiruna stadshus fanns digniteter på plats.
I egenskap av fotograf var jag på plats för att fotografera och arkivera händelsen.
På plats i stadshuset fanns bland andra HKH Kronprinsessan Victoria, jordbruksminister Eskil Erlandsson och Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, landshövdningen P-O Eriksson som satt sida vid sida i Stadshuset.
När jag tagit några bilder länkade jag upp några bilder till tidningen via Telia homerun (HSDPA/3G)
Vill man anlita mig besöker man webbplatsen
Vid datorn: Göran

Gravsten på plats

Vi har idag haft vår egen gravsättning av vår sten från norge.
Stenen härstammar från Signaldalen där det finns starka släktband så det var naturligt att stenen skulle komma från denna vackra plats.

Vi fick stenen precis som vi ville ha det och vi fick ha vår egen stund bara vi med att sätta stenen där Wilmer är begravd. Stenen är vackrare på plats än denna bild kan beskriva.

Wilmer 1 år idag

Ett år har gått.

Att det gått ett år är stundvis svårt att förstå. Det värsta året i mitt liv kan man kortfatta det som. Men det har varit så mycket mer än så. Inga ord kan beskrivad den panik och förlamning jag känt, den ilska och förtvivlan jag upplevt. Eller det stora svarta hålet jag hamnade i, utan någon tro på en framtid eller ett fortsatt liv. Jag ville bara dö.

Jag var inställd på att vara mammaledig en bra stund när gossen anlände, precis som alla andra nyblivna mammor.  I stället blev jag sjukskriven i några veckor. Sen beslöt jag mig för att börja jobba. Det var det enda rätta kände jag. Det var allt annat än lätt att behöva möta folks blickar. Att känna sig så utsatt som man i själva verket var. Känslan av att jag inte var den jag var innan var stor. Det kändes som att befann mig i mitt skal bestående av min kropp. Insidan var inte längre jag. Jag tänkte ofta…Om ni bara visste hur jävligt allt känns, om ni bara vore i mina skor just nu…

Jag kan inte säga exakt hur länge jag befann mig i det stora svarta hålet.  Med hjälp av min älskade gosse och mannen i mitt liv så drogs jag sakta upp därifrån. Utan att ens märka det antar jag. Vardagen infann sig åter igen och månaderna  har gått.

I dag lever vi i stort sett som vi gjorde tidigare fast med ny syn på livet och många fina minnen av lillebror. Sorgen bär vi med oss livet ut och den blir vi aldrig av med. Det är en del av oss nu.

Vi är mer sammansvetsade än någonsin. Det är vi tre mot världen! Och kanske blir vi fyra i slutet på Januari (om kotten i min mage fortsätta att växa och utveckla sig).  Vi tar en dag i taget.

Grattis på 1-års dagen vår älskade lillgosse!  VI ÄLSKAR DIG

Vid datorn: Cia

Grattis älskade son – ett år idag.

Kära Wilmer

Idag är det 365 dagar sedan jag och mamma åkte med bil en morgon till BB i Gällivare.

Mammas mage var stor och mamma var redo att föda.
Jag minns den där fredagsmorgonen den 8 augusti 2008 som det vore igår.
Jag minns bilfärden och min och Cias samtal i bilen.
Jag minns ankomsten till BB och allt som hände denna morgon.
Det var underbart, snart skulle jag bli tvåbarnsfar och snart skulle jag få hålla i dig, det visste jag.

Att det skulle bli en kille, det var mamma säker på, jag trodde på en tjej.
När du kom ut så tittade jag om det var en kille eller tjej för mamma hon frågade ”vad blev det vad blev det?”

Jag grät av lycka och lyckoruset rusade i mitt huvud. Du var så vacker, så skör, så lik din storebror Wincent.
En miljon tankar flög runt i mitt huvud hur du skulle få träffa Wincent, komma hem och få bo i vårt hem.
Du hann vara med oss i tre veckor, du hann vara med oss och leva ett liv i en underbar familj.
Det var tre underbara veckor vi aldrig kommer att glömma.

Din storebror Wincent frågar ofta om dig.
Han frågar var du är, att han saknar dig och att han vill ha en lillebror.
Wincent förstår så mycket fast han bara är 3.5 år.
Ibland tittar han upp på den ljusblåa sommarhimmelen och säger: ”Där är lillebror”
Så vackert,  så skört,  så ärligt.

Grattis på födelsedagen Wilmer.
Vi älskar dig.

Snart födelsedag

Här sitter jag och Wincent i Piteå och har semester i denna underbara sommarvärme
Med bad och sol lever vi ett sommarliv som sig bör.

Snart är det även födelsedag nu på lördag 8/8.
Men det är inte min födelsedag som vi skall fira, det tog slut i och med Wilmers död.
Istället är det Wilmer vi skall gratta på lördag så gratulationer skickas hit eller till Facebook.

Sidan till Facebook: http://www.facebook.com/group.php?gid=110461987654
Man måste vara medlem och det tar 60 sekunder att registrera sig.

Vid datorn: Göran.

Fotograf Göran Landström

Hej och glad sommar på er alla.

Trodde ni att vi gått under jorden? nej men vi har haft mycket med allt kan man säga.
Jag med starta eget projektet där min idé är att syssla med video och med stillbild.
Jag hade mitt första inofficiella uppdrag i helgen med ett bröllop där jag fotograferade ett brudpar.

Det var oerhört kul att fota och i kyrkan där vigseln var fotade jag paret från alla vinklar och vrår, trots att jag gick omkring sa prästen efteråt att jag varken syntes eller hördes.

Det är ett bra betyg eftersom tystnad och diskretion är ett absolut krav.

Så bröllop, dop, begravningar och dyligt kanske blir min grej? men också reklam, nyheter och dokumentation är något jag också gillar.
På min webbplats http://www.wilmermedia.se finns i nuläget inte så mycket information men snart kommer bilder och mer information.
Kontakta mig gärna.

Vi har skrivit många inlägg, de sparas men har inte publiceras och det beror på att det inte känts rätt att låta alla läsa.
Det har nu gått en tid sedan Wilmers död och livet börjar kännas rätt ok igen.
Men kom ihåg att det krävs inte mycket för att trigga igång den stora saknaden.
Kom också ihåg detta: Ni får prata om Wilmer, om döden och om saknaden. Det är det vi vill höra:
Prat om väder och vind är inte särskilt intressanta ämnen.

Snart är det dags för altanbygge och gjutning i piteåtrakten igen och det skall bli skönt att komma bort lite och insupa lite havsdoft.
Nu vet jag förresten varför jag varje morgon är tokförkyld, det är  gruvdammet som lägger sig som en tung klump i näsan.
Kallt, kargt Kirunaklimat lirar inte bra med min näsa.

I piteå finns det dofter, det doftar hägg, sommar, havets dofter.
Varför bor man egentligen i Kiruna?
Det finns många positiva saker men ändock.

Vatten och skärgården står sig ändå en klass högre.

Vid Datorn: Göran

Tredje maj 2009

 

 

Livet är bra härligt.

Vad spelar allt annat för roll när man har en son som gör livet värt att leva?
En stor klyscha för er som ser livet som normalt där inget händer?
Inte ens gammelfarmor är sjuk? alla lever, alla mår bra.

Nåja, alla har väl någongång varit med om något tråkigt eller?

Idag har vi varit och grillat med ”farmor” och ”farfar”
(min moster och hennes man)
De är ställföreträdande efter min mor som dog kort efter Wincents födelse.
De älskar honom som sin egen sonson.

Jag får den känslan att dom bara träffar Wincent som sitt ”barnbarn”?

Jag är denna helg ensam med Wincent och det är verkligen vi grabbar.
Det finns många inlägg där jag skriver hur viktigt det är att man tar sig tid för ens barn, ens eget barn är något unikt så klart och banden är starka, enormt ofattbart starkt.
Wincent är idag 3 år och mogen för sin ålder, han gör saker, säger saker som förvånar en.

Att vara med Wincent är den största lyckan som finns, att se hur han tyr sig mot mig  gör mig hel, när han sitter i soffan och ropar  ”pappaaaa kom och myyys med mig” blir jag full av lyckorus och hel som människa.

Mellan varven blir jag påmind om Wilmer, att vi faktiskt hade en liten och som skulle ha varit 8 månader snart.   

Ni som läser vår blogg kanske skummar igenom detta inlägg på sju sekunder, klickar er vidare på familjeliv och på barnsängar och senare på svenskfast.se  eftersom ni bor trångt.
Så tänkte vi, vi gjorde exakt som ni och det är så det är.
Det finns en stor tomhet, en stor saknad som alltid kommer att bestå så länge jag lever.

Normalt ligger jag och sover men denna natt är jag vaken. Jag har tittat lite på en film, defiance med daniel craig i huvudrollen.
En rätt bra film som handlar om andra världskriget och bridager i kampen mot tyskarna.
En film som också handlar om saknad, sorg där tyskarna mördat mamma, pappa, dottern…

En känsla jag så väl känner till, att ha förlorat någon, en nära anhörig

Vem är DU som läser?

En återkommande läsare? en som är nyfiken och vill veta allt om alla? en tillfällig surfare som klickade på ”random blog”?

Varför det ibland dröjer innan det kommer nya inlägg är nog för att jag inte vill skriva om pasta, eller om nu är det helg eller nu är jag trött eller att jag är så bakis.
Sådana intetsägande inlägg kan man hålla för sig själv.
Jag skriver om livet och om kärlek.
Vad vore VI utan livet och kärleken?

Känner ni till Blondinbella?
Det var en bloggare – journalist som skrev att varför skall man läsa om blondinbellas inlägg om att det var trångt i provhytten och att det minsann luktade illa
Denna bloggare hade fler läsare än blondinbella eftersom hon skrev om saker som berörde oss alla,  och som alla mer eller mindre är med om någongång i sitt liv.

Vid Datorn: Göran

Ett möte

Det finns så underbara människor där ute. Och idag mötte jag en av dem. 

En öppen och pratglad kvinna som jag aldrig träffat förut.  I samtalet med kvinnan kom vi in på ämnet barn och hon frågade mig hur många barn jag har. Än en gång fick jag panik.  För hur kan jag svara på frågan utan att vara tvungen att berätta vad som hänt? Att jag har två gossar men att den ena bara blev 3 veckor gammal.  

Den här gången kunde jag inte stå där och ljuga. För jag vill ju inget hellre än att berätta att jag faktiskt är en tvårbarnsmor. Så jag berättade det. Kanske mest för att hon var så öppen, att jag kände att jag kunde berätta för just henne. När jag berättat vad jag varit med om gick hon fram mot mig och ger mig en stor kram. En kram som värmde – en kram från en helt total främling. Tårarna rann ner för båda våra kinder.

Jag förundras av dessa människor än en gång. Dessa människor som inte ser något hinder i att visa medkänsla mot en människa de inte känner. 

Vid datorn: Cia

Wincent 3 år!

Hurra Hurra.

faksimil från www.annonsbladet.cc 

 

 

Grattis, idag är vår son tre år!
Det har varit full rulle från morgon till kväll.
På lördag är det dags för barnens kalas med godistårta och överraskningar till barnen.

Vår W, han har roligt han.
Han har ätit tårta och ätit fredagsmys med hans kusiner.
Bilder kommer på hela kalaset lite senare.

Vid datorn: Göran