Mötet på akuten

Idag var jag och träffade personalen på akuten för att klargöra de pusselbitar som saknades i tidlinan. Där var ambulansföraren, de två ambulanssjuksköterskorna som var med plus alla de som var med på ett eller annat sätt den kvällen den 28/8. Jag räknade till minst 8-9 personer som på ett eller annat sätt försökte rädda Wilmers liv. Det kändes bra att få veta tiden för larmet och hur ett larm går till. När ett larm inkommer till SOS så tar SOS-operatören emot detta samtal, samtidigt görs en bedöming vilka insatser som skall sättas in.

I vårat fall lyssnade en annan operatör och larmade ut ambulansen. Från och med att larmet kom in, beslut att skicka ut en ambulans, att köra till platsen och åka tillbaka till sjukhuset så tog detta 11 minuter. När larmet gick så kallades narkosläkaren in i samma stund från hemmet plus en barnöverläkare som av en händelse råkade befinna sig på sjukhuset. I och med detta hade vi tillgång till spjutspetskompetens som på ett större sjukhus som t.ex. Akademiska Universitetssjukhuset i Uppsala eller Sahlgrenska i Göteborg med lång erfarenhet av svårt sjuka barn.

Det var bara en ren lyckoträff att just barnöverläkaren fanns på plats - just då! Hon var extremt professionell och dirigerade utan den minsta tvekan.
Alla inblandade gjorde ett kanonjobb och jag vill med detta inlägg tacka er för detta, jag vet att Wilmer inte hade kunnat få bättre hjälp.

Det kändes också bra att höra deras berättelse om kvällen och vilka tankar som sprang runt i deras huvuden, både jag och dom uppskattade detta möte. Jag är glad över hur stor empati och hur mycket medmänsklighet som visades kvällen den 28/8 och vid mötet idag – helt 100 % genuint och äkta.

Vi har idag en preliminär orsak till varför Wilmer dog men p.g.a. av att alla analyser inte är klara kommer vi ännu inte att gå ut med detta men klart är att det troligtvis inte är PSD. Det har tagits prover från Wilmer samma kväll den 28/8 som har skickats till en mängd olika laboratorier runt om i Sverige.

Hur mår man efter att Wilmer har varit död i exakt två veckor nu?
Extrem tomhet, saknad, en fjärdedel av vår familj som raderats, tårarna som jag trodde tagit slut men mötet idag på akuten blev känslosamt och tårarna kom återigen. På vårt kylskåp sitter en bild med Wincent och Wilmer och en bild från BB med svenska flaggan bredvid honom. Ibland för en millisekund glömmer jag bort att han är död och att jag måste smyga för att inte väcka Wilmer. Vagnen är borta, bilbarnstolen är borta, kläderna är borta men kvar är spjälsängen och skötbordet och TOMHETEN!

Jag vet också vilka mina vänner är idag och ibland får jag den uppfattningen att det räcker att läsa vår blogg så stöder man och tänker man på oss men så är inte fallet, vågar man inte ringa oss, maila eller skicka ett sms? Vi är inte några svåra människor som är svåra att ha att göra med, tvärtom, vi är öppna för att prata med vem som helst hur som helst.

Vår och i synnerhet min livsuppfattning har ändrats, jag blir glad för det jag har och för vår son Wincent och jag är glad för varje sekund jag är med honom. Alltför många barn får inte den kärlek och uppmärksamhet de förtjänar – dom har ju blivit till av mamma & pappa och därmed har man också ett stort ansvar. Som jag skrivit tidigare här så skall Wincent få uppleva så mycket som möjligt för att få sitt liv berikat med upplevelser och erfarenheter att användas i framtiden på många plan.

Vid datorn: Göran – stolt tvåbarnspappa