Nu är underhållsstoppet över, stoppet är alltså ett underhållsstopp på ett stort företag i norr där företaget stoppar produktionen under 7 dagar för att underhålla maskiner och kolla igenom så att allt är ok. Det är ett stort antal företag inblandade och en stor apparat. Totalt har jag jobbat över 100 timmar på en 7-dagars period, så det blir i snitt 14 timmar per dag så på frågan om jag är trött? ja matt i kroppen och nu väntar rapportskrivningar och sådant.
När man jobbar ”underhållsstoppet” är man helt frånvarande från sin familj, jag kommer hem klockan 01:00 och stiger upp kl 05:00 och kommer hem klockan 24:00 och stiger upp klockan 05:00, ibland ser jag bara min familj när dom sover. Då märker jag hur viktigt det är med kontakten, närheten. När jag träffade min son Wincent hemma hos svärmor i söndags blev han som en bebis nästan, han tydde sig till mig och ville vara extremt nära mig hela tiden.
Wilmer har funnits med mig i mina tankar hela tiden under stoppet, sorgen och saknaden. När vi har åkt upp till ”verken” åker vi förbi kyrkogården och varje gång har jag tittat dit och funderat hur han har det, att det är kallt och att jag hoppas att han inte fryser. För mig känns det helt absurt att där ligger det en kropp som är 54 cm långt, vägde ca 3600 g i en liten kista död. Jag kan helt enkelt inte greppa det riktigt.
Livet för mig nu känns som ett steg bakom hela tiden. Saker som andra kanske tänker tänker inte jag längre, att vara materialistiskt och att ”måste ha” inte heller finns där. Att klaga på småsaker är helt enkelt inte min melodi längre. Livet är en skör tråd som när som helst kan gå av och drabba vem som helst.
Carolin Stenvalls mördare har ju erkänt att han mördat henne. Hennes sambo uttryckte sina känslor i en kvällsstidning och på ett sätt kan jag förstå honom och samtidigt känna en lättnad att vi inte är ensamma om att ha förlorat någon och att fokus sätts någon annanstans för ett ögonblick. Jag kan inte föreställa mig hur det kan kännas för hennes pojkvän och anhöriga trots att vi förlorat våran son. Jag tror inte någon som inte varit med om liknande kan sätta sig in i vår situation. De kan känna empati och beklaga sorgen men att förstå det kan man aldrig göra. Känslan av maktlöshet, tomhet, saknad finns alltid där dygnet runt, varje dag, varje sekund.
Fortfarande idag kommer det fram människor och grattar oss till nytillskottet och det finns människor som har oss som ett samtalsämne där man är bergsäker på varför Wilmer dog. Hur man kan vara det är för mig en fullständig gåta då inte ens vi vet varför.
Vid datorn: Göran
