Det finns så underbara människor där ute. Och idag mötte jag en av dem.
En öppen och pratglad kvinna som jag aldrig träffat förut. I samtalet med kvinnan kom vi in på ämnet barn och hon frågade mig hur många barn jag har. Än en gång fick jag panik. För hur kan jag svara på frågan utan att vara tvungen att berätta vad som hänt? Att jag har två gossar men att den ena bara blev 3 veckor gammal.
Den här gången kunde jag inte stå där och ljuga. För jag vill ju inget hellre än att berätta att jag faktiskt är en tvårbarnsmor. Så jag berättade det. Kanske mest för att hon var så öppen, att jag kände att jag kunde berätta för just henne. När jag berättat vad jag varit med om gick hon fram mot mig och ger mig en stor kram. En kram som värmde – en kram från en helt total främling. Tårarna rann ner för båda våra kinder.
Jag förundras av dessa människor än en gång. Dessa människor som inte ser något hinder i att visa medkänsla mot en människa de inte känner.
Vid datorn: Cia
hittat till er fina blogg, så otroligt fint ni båda skriver!! Med sådan värme att man bli alldeles berörd. Jag har oxå upplevt just precis sådana magiska möten så jag förstår precis vad du menar
visst är det fint! Man får som en ”tro på mänskligheten” på nåt vis. Känner er inte, men har själv upplevt sorg på olika sätt i livet o känner verkligen igen mig i era beskrivningar av hur bla omgivningen hanterar det o hur sårbar man är, hur man liksom VILL berätta – men bara ibland o ibland inte alls o hur svårt det kan vara.. Ska inte trassla in mig i nåt långt inlägg 
ville bara skicka en styrkekram!