Jag kommer mig inte för att skriva här så ofta längre. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att det jag känner är svårt att sättas ihop till meningar,att allt är så svårt att formulera? Jag vill nämligen inte bli missuppfattad i det jag skriver – då låter jag hellre bli.
Tiden går och veckorna flyger fram i rask takt. Varje dag, varje minut är fortfarande en bearbetning. Jag antar att hela min framtid kommer att vara så. En enda lång bearbetning. Imorgon går graviditeten in i vecka 27. Jag mår prima i det stora hela rent kroppsligt. Det är i mitt huvud allt sitter. All oro och vetskapen om att det kan gå åt helvete även denna gång. Det är något som inte syns utanpå och det är heller ingenting jag ska behöva överdriva för att folk ska förstå.
Besöket hos barnmorskan i veckan gick hyfsat bra. Bebben i magen verkar må bra. Både jag och G hade hoppats på att få en möjlighet till ett till Ultraljud. För att få se bebben än en gång, att få se att allt ser lika bra ut som det gjorde på Rul. På något sätt hade vi trott att jag skulle få göra hur många ultraljud som helst pga oron. Icke sa nicke tycker landstinget. Det finns inte skäl nog att göra det fick jag veta.
Besvikelsen är stor, jättestor. Åter igen har jag lärt mig att inte få för mig saker. Speciellt när det gäller landstinget.
Vid datorn: Cia
