Veckorna går i en rasande fart och hur jag än vrider och vänder på saker så närmar sig förlossningen. Hur jag än gör så stannar inte tiden upp. Jag vet med säkerhet att jag har en enormt tuff tid framför mig. Och det är nu det börjar.
Jag försöker förbereda mig på att bli mamma igen. Förbereda mig på att bli mamma till en ny krabat. Förbereda mig på att det inte är Wilmer jag ska föda på nytt. Jag är så glad att jag får hjälp med mina tankar, att jag slipper samla dem inuti mitt huvud. Det är en otrolig lättnad.
Mina minnen av gossen är många fastän han levde så kort tid. Och ett av dessa minnen är just i detta stadiet då han låg inne i min mage i vecka 29. Då hade jag en stark känsla av att det var just en pojke där inne och jag vill nog säga att den känslan även infinner sig den här gången. Den här lilla människan vill dock inte att vi ska veta om det är en pojke eller flicka – 2 ultraljud är gjorda och benen har h*n knipit ihop båda gångerna. Och kanske det är just meningen – att vi ska få det som en överraskning. En överraskning jag helst av allt vill slippa eftersom jag inte vet hur jag kommer att reagera.
Helt plötsligt känner jag mig väldigt gravid. Poff bara! Känner mig stor som ett hus (och är rätt säker på att jag ser ut så också). Bebben i magen är en vilde och jag upplever att den är mer livlig än både Wincent och Wilmer var. Kanske är det bara något jag inbillar mig för att få känslan av att detta är ett helt nytt barn. Jag vet inte.
Jag längtar till jul. I år ska jag och storgossen dekorera egna julgranskulor. Var och en av oss ska få en egen julgranskula med vårt namn på. Och en kula ska givetvis får lillebror Wilmers namn på . Den ska vi dekorera med stor kärlek och omsorg.
Vid datorn: Cia
